No-no

Det har verkligen sagt stopp för mig när jag försökt hålla denna blogg uppdaterad. Jag var verkligen fast besluten att skriva nästan dagligen men jag har inte känt att jag velat lägga energi på det. Som det ser ut just nu läser knappt ett kotte bloggen, att försöka väcka liv i den igen kommer ta för mycket energi, energi som jag ändå inte har under kommande veckorna med matcher, besök och flytt till nya lägenheten. Det är redan en helt annan vardag och så otroligt annorlunda att leva här nere med fotbollen. Dessutom känns det lagom konstigt när jag träffat flera andra bloggare här nere, som har flera tusen läsare om dagen. Samtidigt är väl inte det riktigt mitt mål, men jag har redan den andra bloggen att lägga fokus på. Så tyvärr, detta får bli ett framtida intresse, om det ens blir något i framtiden. Jag börjar känna att det är ganska lönlöst för mig att skriva här, det ger mig inte speciellt mycket om jag ska vara ärlig. Det gjorde det under hösten, men inte längre. Jag får ut allt det bara av att vara här.

 Vem vet, om några år kanske jag sitter där uppe med alla andra och skriver som en tok i någon blaska på internet?

Utan att göra det dramatiskt, för det är det ändå inte, så säger jag bara tack alla vänner. Och glöm inte följa vår Londonblogg! www.3guys1London.blogspot.com

Att leva drömmen i en tid utan framtidstro

Vilket härligt klang i rubriken inte sant? Jag ska försöka tona ner den en aning men samtidigt är det precis så min värld ser ut just nu. Jag har bott i London i nästan exakt fem dagar, med två av mina bästa polare och druckit öl på kvällarna nere på lokalpubarna och vandrat gatorna i denna storstad som det vore vilken annan dag som helst. Vi har starbucks med kaffe gott som godis och butiker så långt ögat kan nå. Det är att leva drömmen.

De senaste veckorna, eller snarare månaderna har varit svåra att ta in, verkligheten har alltid legat och lurat bakom varje hörn i min fotbollsvärld men det blir alltmer tydligt vad denna verklighet innebär. Det absolut tydligaste exemplet var när vi, som vilken vanlig dag som helst, satt nere på en lokalpub och såg matchen. Puben som av en slump råkar vara en Arsenalpub med signerade tröjor uppsatta på väggarna från guldåren. Ingen var förvånad över en halvdan insats. Utanför är folk är experter, vecka in och ut, de vet hur klubben ska drivas, hur mångmiljoner ska spenderas och vad tränare ska lägga energi på. Men just nu ligger vi 7a. Detta är en tid utan framtidstro. 

Ingen får tro att jag flyttat hit för att vara närmare mitt lag, men det är en del av resan utan tvekan men jag kunde absolut inte åkt i en sämre tid. Jag tänker inte förutspå någonting men kanske, eller troligtvis, kommer denna vår forma flera år framöver för Arsenal som lag och klubb. Vi ska på match redan på lördag och det känns nervöst men jag vet att när vi stiger in på läktaren kommer det kännas som hemma igen. Jag längtar så fruktansvärt mycket. Hemmasupporten har varit fruktansvärd nu ett tag och stämningen verkar inte bli bättre. Jag hoppas andan är god på lördag trots det iskalla vädret som drar sig över vår stad.


SNART KOMMER VÅR EFTERLÄNGTADE RESEBLOGG UPP! Och yes vad jag älskar att blogga, men någon måste väl bry sig?