Svenskafans here i come!

Jag har suttit och finulat på en ansökan till Arsenals redaktion som skribent. Jag skickade in den igårkväll och jag tänkte att jag skulle lägga upp texten jag skrev här. Det är en resekrönika kan man säga. Innehåller lite av det mesta. Jag är väldigt nöjd faktiskt och hoppas att de hör av sig! Sista datumet är den 31:a så jag antar att de inte hör av sig förrän dess. Men here it is.

Den rödvita tröjan för oss samman

Vi är alla ett med Arsenal, och vi delar alla vår kärlek till laget på olika sätt. Jag har vidgat mina vyer och kommit fram till att den kärlek ser jag som tydligast när jag står bredvid mina bröder och systrar i det jag kallar min kyrka.

     Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att se en arsenalmatch LIVE förrän för ett par år sedan, och nu sitter jag här med biljetter till min fjärde match. Här får ni läsa om min första resa.

   

 Jag brukade kolla på Arsenals matcher på TV när jag var 10-11 år gammal men visste sällan om det var en viktig match, om det var en cup- eller ligamatch men jag visste vilka jag hejade på. På senare år har jag suttit och vrålat av glädje eller klagat på en dålig pass som att spelaren själv hörde mig, precis som så många av oss gör. Jag kände tillslut ett behov av att se en match på plats och så blev fallet när jag i födelsedagspresent 2009 fick ett medlemskap i Arsenals klubb och en resa till London. En god vän till min pappa har på senare tid blivit ett otroligt fan av Birmingham så vi reste tillsammans för att se Arsenal-Birmingham den 17:e oktober samma höst.

Vi begav oss ganska tidigt in mot Highbury-området på matchdagen och allt kändes väldigt typiskt engelskt när vi gick igenom de lugna bostadsområdena. Efter en kort promenad såg vi Emirates på avstånd och arenan var så mycket större utifrån än vad jag faktiskt trott. De hade precis designat klart fasaden som var en fas i att ”Arsenalisera” området. Fasaden täcktes nu till stor del av gamla Arsenallegender som nu stod som ”Heroes Together”på plakat bredvid varandra, säkert 20 meter höga. Överallt gick folk omkring, klädda i rött och vitt, som inget annat fanns och det var allt från småbarn, deras föräldrar, syskon och vänner till äldre mor-/farföräldrar. Efter att ha dragit på mig min nyinköpta matchtröja kände jag mig precis som en av dem.

     Efter att ha gått igenom spärrarna och in i arenans hallar fastnade min blick på väggarna där det stod minnesvärda milstolpar om gamla titlar och spelare, om the ”Invincible” säsongen 03/04 och allt möjligt som handlade om Arsenal och jag var fascinerad av att de verkligen lagt ner så mycket energi på att hålla historia och gamla legender vid liv. Jag är förbannat stolt över att vara en Gunner när jag ser hur mycket klubben värderar sina supportrar och värnar om deras bästa. Det märks även tydligt om man spanar in hemsidan och är medlem. Jag kan inte påstå att det var mycket folk som hade gått in än men jag och pappa var exalterade och därför bestämde vi oss för att gå ut och se arenan från läktarplats. Känslan av att passera genom tunneln var lite som att försöka förbereda sig för en date med en tjej du nyligen lärt känna och du går upp mot hennes ytterdörr för att knacka på. Det pirrar lite i magen samtidigt som du försöker måla upp alla möjliga känslor du kommer träffas av vid anblicken av henne och vad du ska säga till henne. När jag klev upp på det sista steget, och Arsenals dörr öppnade sig, var det inget pirr i magen längre. Det var en trygg och fantastisk känsla. Jag har sett många turistattraktioner i mitt liv, men första anblick av Emirates på insidan var något utöver det jag förväntat mig. Jag tänkte för mig själv att det måste vara en av de ståtligaste arenorna i världen, utan tvekan. Hon hade verkligen klätt upp sig för detta möte.

En liten sidohistoria handlar om att jag och pappa bokade biljetter på varsin rad men med samma stolsnummer så pappa skulle egentligen suttit precis framför mig. När mannen som hade platserna bredvid anlände muttrade han en aning när jag frågade om han var ensam eller om platsen jag satt på var upptagen. ”You can sit for now, but my mate will be here anytime soon”, blev svaret men konstigt nog kom ingen vän till han och vid matchstart var det en enda ledig stol så vitt jag kunde se bland de tusentals runtomkring.

     Vi satt på den övre sektionen på långsidan, ganska nära ett av ”hörnen” med våra Birminghamvänner precis nedanför i bortaklacken. Klockan tickade på c:a 14.55 lokal tid när lagen stegade in genom spelartunneln och ut på plan. Vi ställde oss upp, applåderade och hörde i samma stund speakern välkomna alla till match följt av laguppställningarna. Sen började sången eka från sektion till sektion och det var bland det häftigaste jag varit med om, att inte bara höra sång från vissa hörn här och där, överallt fanns det supportrar enda ner i själen som sjöng. Det satt två väldigt livliga engelsmän framför oss som vid ett antal tillfällen försökte dra igång sång helt på egen hand, med inte allt för stark respons på vår sektion. Efter ett antal försök sjöng de en aning sarkastiskt; ”There’s only two men singing! There’s only two men singing!” vilket slutade i uppemot ”10 men” innan de applåderade och la ner.

     Matchen var otroligt livlig och Arsenal började starkt och aggressivt. I den 16:e minuten slog min personliga favorit till, ”glasmannen” Robin Van Persie som elegant la in 1-0 och arenan var i extas. Jag minns hur jag hoppade upp och blev lika glad som ett barn på julafton. Jag kände att jag inte var den enda som upplevde samma glädje. När Birmingham gjorde mål delade alla samma tystnad, samma frustration och svordomar och kommentarer slängdes ut från personer runtomkring, däribland de två tokarna framför oss. Men efter ett par minuters tystnad hördes ett ”C’MON YOU ARSENAL!” och resten hängde på och skrek liknande. Det skapade något slags surrande runtom sektionerna av människor, som en bisvärm som växte sig större och större. Sen kom sången tillbaka och vi var återigen fullt inne i matchen.

Arsenal vann tillslut med 3-1 efter ett sent mål av vår käre ryss Arshavin. Vi kunde glatt gå ut efter en sista blick ut över arenan, innan vi gick igenom Hihgburyområdet tillsammans med alla glada och nöjda röd & vitklädda engelsmän. Matchen var ett perfekt startskott på en förhoppningsvis framtida tradition.

Jag har känt mig ganska ensam gällande supporten för Arsenal och aldrig riktigt kunnat dela den med någon. Men att vara på plats, var som att komma till en andra familj. Man sitter där som en enhet, tillsammans delar man samma känslor och samma tillgivenhet till laget man älskar. Att sitta hemma ensam och kolla på matcherna är självklart något man gör för att se sitt favoritlag, men att åka dit för att uppleva det är något helt annat.

     I religion går man till kyrkan för att be till Gud och dela sin religion med andra som känner lika starkt. Kyrkan för oss supportrar är Emirates, eller kanske din lokala pub, ett forum där du diskuterar allt kring klubben eller kanske hos en god vän som känner likadant. Jag, och många fler, lägger ner mycket tid på Arsenal, och självklart andra klubbar, och det är inte alls vilseledande att jämföra vår support med religion om man verkligen tänker efter. Religion är en kultur, fotboll en annan och när saker och ting känns osäkert har man alltid något att luta sig tillbaka mot. Arsenal är för oss något som alltid finns där, något att luta huvudet mot och som håller alla sinnen igång samtidigt. Den röda och vita färgen enar oss för att vi tillsammans delar samma passion, samma glädje vid succé och samma lidande vid nederlag.