Framtiden ligger framför oss

Jag har aldrig spelat fotboll på riktigt. Jag har följt fotboll sen jag kan minnas, sedan Ljungberg och Siemens spelade i Arsenal, sedan Hammarby faktiskt krigade om SMguld och sedan Nedved var en stjärna. Enda sen "soccer" knappt existerade i mina hemtrakter i Florida -01. Det var tider det. Men allt förändras när man själv ställer sig där. Allt man vet, allt man sett, ställs om till noll. Vare sig det är VMfinal eller korpen. Jag kan väl inte påstå att jag har någon enorm erfarenhet av respektive, men jag kan åtminstone berätta en liten skara om det ena.

När det gäller att skapa ett lag, spela tillsammans och slåss på olika fronter, på vår nivå. Där måste Sverige vara bland de bästa i världen. Nästan alla har tränat en lagsport i unga åldrar, eller börjat när de träffat nya arbetskamrater i tidig vuxen ålder. Korpen är inget fint, inget att hurra över, inget att hänga upp på väggen. Men det är så andra ser på det, när jag står på planen är det med alla energi och alla vilja. Jag anser att vart man än står, på vilken nivå som helst, så ska man ge allt. Det finns alltid en gräns, självklart. Jag tar inget på blodigt allvar, men när man ändå står där och bestämt sig för att göra det man gör; Varför då inte ge 110%?
     Lokomotiv Nälsta åkte på en tung förlust i tisdags mot seriens bästa lag. Frågan vi ställde oss efter matchen var hur de kunnat dominera så mycket? Alla vet att de har en stjärnspelare, radera han ur matchen och ni har halva laget. Men fan så vi spelade. 1-0 mot serieledarna och forna mästare kändes bra. Jag undrar hur det gått för de om deras bästa spelare varit borta, och vi varit fullt manskap? Herregud vilken utklassning det hade blivit. Tro mig.




Något ni inte visste är att jag stod på tröskeln till att bli målvakt för ett antal år sen. Jag hade en god vän, Kalle kan vi kalla han, som spelade i BP, vi var väl 11 år då tror jag. Jag älskade att stå målvakt, slänga mig var det bästa jag visste. kalle frågade ifall jag ville med och träna som målvakt med dem. Hans pappa var tränare och samtyckte inte. Nehe sa jag, men vi tränade på ändå jag och Kalle och han lärde mig alla möjliga saker som målvakter behövde veta. Position, hur man slänger sig, när man boxar och när man greppar, när man styr och när man fångar. Vi var 11 år nu, kom ihåg det. De tränar inte ens det här på London Colney med Almunia och grabbarna. "No way??" Brister Almunia ut i förvåning när den nya tränaren berättar 'Manuel, you can use your hands on corners. Just jump and grab it.' Grabben är 11 år gammal.
 
Jag fick aldrig provträna med laget och fortsatte heller aldrig att försöka. Om det är något jag skulle vilja ha gjort om är att ha tagit chansen, spela fotboll. Jag hade nog kunnat bli något. Guess we'll never know.