GOTT NYTT ÅR!

Jag försöker alltid uppleva dag för dag men är också glad över att jag oftare tänker framåt än bakåt. När man närmar sig ett nytt år är det svårt att inte tänka på hur mycket som hänt under 2011. Det är lätt att säga att året gått fort, men summerar man alla händelser man glatt sig åt, förbannat sig över, gråtit och beklagat sig över, skrattat eller njutit av; Då förstår man hur långt ett år är.

Jag ska inte svamla ut allt för mycket för nu ska jag börja njuta av nyårsafton genom att titta på fotboll och mitt älskade Arsenal. Vi lämnar även detta fotbollsår med mer att önska för 2012.

Tack till alla ni som läst under året. Jag vet att ni är en liten skara, men det glädjer mig för varje klick ni tar på sidan.  Gott nytt år och god fortsättning under 2012!
Snart kommer en smärre designändring som jag blir klar strax innan avresa om ett par veckor.

Snart är vi här!

#100

Jag funderade ett tag på vad mitt hundrade inlägg skulle innehålla. Det måste ju vara något speciellt. Det är trots allt en bragd att ha skrivit ett hundra inlägg i min blogg som uppenbarligen går mot stordåd. Kanske starta någon form av massinflation på twitter genom att spamma bloggen till alla jag följer? Kanske börja hänga på alla Svenskafans forum och pressa ut den så mycket att redaktionen på hemsidan får in klagobrev? Kanske bli internationell och börja skriva på engelska?


Tänk ifall jag sitter här om 10 år och blickar tillbaka som det vore ett gammalt skolfoto från lågstadiet.

Tidigare har jag blickat framåt, men jag vill även blicka tillbaka om minnas det gångna året och ta med både ljusglimtar och mörker. Här kommer inlägg #100.

En stjärna var född i form av Edison Cavani. Med sina 33 mål tog han tillbaka Napoli till toppen av italiensk fotboll och kärleken för Cavani i Neapel blossade för varje vecka som passerade.

Historiskt Uruguay. Cavani var inte lika fantastisk under sommarens Copa America men var delaktig i när Uruguay tog sin 15:e titel och står nu som ensam etta med flest antal bucklor.

Tronskifte i Serie A. Milan bröt Inters segertåg och vann ligan för första gången på sju år. Under sommaren och hösten har Juventus, Lazio och Udinese trappat upp kampen och ligan är mer spännande än på länge.

Pengar, pengar och åter pengar. Under 2011 har pengar inflammerat flera klubbar och spelare inom fotbollen. Flera klubbars nuvarande position styrs av att ett gäng rika miljardärer behövde nya leksaker och det lär bli fler fall under kommande år.

Why always me? Det går inte att undgå Mario Balotellis stormförda 2011. Nochalant, respektlös, briljant och världsklass. Super Mario lever i sin egen bubbla i en lek "jag mot världen" med tomtedräkter och fyverkerier. En människa man både älskar och hatar.

Fernando Torres blev officiellt historiens sämsta värvning. Med sin hispande £50 miljoners prislapp har Torres mästrat med fem mål för Chelsea sedan kan kom för elva månader sedan. Varav två mot häftiga Genk.

Bayern Muchen-Inter. Bayern hade vunnit borta med ett sent 1-0 mål och behövde bara göra jobbet hemma. Efter att bränt chans på chans bjöd man istället in Inter. Med ett sent 2-3, totalt kaosartat-det-här-händer-inte mål av Pandev i Inter gick man vidare till kvartsfinal.

Inter-Shalke 04. I kvartsfinalen skulle man möta ett helt underlägset Shalke och vägen till semifinal kändes redan på förhand bäddad. Med självmordsfotboll förlorade Inter med hela 1-5 hemma på San Siro vilket måste ses som en av historiens största chockmatcher.

Rasismen. Efter Suarez och Terry incidenten blev debatten stor kring rasismen. Världen vände blickarna och frågorna mot vår president Blatter som kastade ur sig "Sånt här händer i fotboll, det är bara att svälja och skaka hand så är det glömt" men ångrade sig snabbt. Avgå stod stämplat i pannan men inte rubbas han så lätt från tronen. Debatten är fortfarande het efter att Suarez fått åtta matchers avstängning för sitt utspel mot Evra. Som i sin tur stöttades av Liverpool. Kontroversiellt. Efter vidare läsning på twitter fann jag en som sparat säkert hundratals hatmeddelande via twitter mot Evra. Fruktansvärd läsning som visar på hur utbredd rasismen egentligen är bland allmänheten. Förhoppningsvis blir 2012 ett nytt år med steg framåt för att radera det vidrigaste inom fotbollens rampljus.

El-Classico marathon. Dessa 5 veckor av total Classioyra; Fult spel, tveksamma straffar, filmningar, röda kort, bråk, rasistanklagelser, anmälningar. Lite positivt gick att få med mer än att Barcelona cementerade sin status som #1 åter igen. Lagen har nu lärt sig och spelade en renare, bättre fotboll under höstens möten.

United-Arsenal, United-City, Chelsea-Arsenal. Total kaos rådde i dessa tre stormöten med 8-2, 1-6, 3-5 i respektive matcher. Premier Leaguelagen har spelat en mer öppen fotboll mot varandra vilket är underhållande i högsta grad. Mer likt den gamla goda Engelska no-tactics fotbollen.

Ett ny prick på kartan. Manchester City vann sin första titel på 43 år genom att besegra Stoke i FA-Cupfinalen. En ny era har börjat och det är inte slut på långa vägar.

Gary Speed. Gary Speeds självmord slöt om hela Europa, men främst Storbritannien som chockades djupt. Han var inte bara, enligt alla som stod honom nära, en fantastisk person utan även en otrolig fotbollsspelare.

Champions League finalen. Barcelona körde bokstavligen över Manchester United på Wembley och tron på att det fanns ett motgift mot spanjorerna slogs tillbaka ännu en gång. Europas dåvarande nästbästa lag såg ut som pojkar i jämförelse med det största.

Århundradets kollaps. I februari stod Arsenal i Ligacupfinal mot Birmingham för att lyfta sin första titel på sex år. Efter total dominans i andra halvlek avgjorde Birmingham i slutsekunderna med den snöpligaste målet man kan åka på. Veckan därpå åkte man ur Champions League mot Barcelona och FA-Cupen mot United. Ligan var kvar och man låg tvåa med chans på titeln. Men det spelade ingen roll. Laget var så långt nere i skiten att man tappade inte bara andraplatsen, utan även tredje och inte alls långt ifrån fjärde heller. Folk som påstår att de gått igenom tuffa fotbollsperioder borde tänka en extra gång. Fiaskostämpeln var berättigad.

Förväntningar under 2012

Det finns något som tar upp mer tid än att jobba. Det är ledigheten. Att vara ifrån jobbet i mer än två dagar känns som en semester och det tar i kroppen att pallra sig upp på morgonen. Jag önskar er en god jul i efterskott och ett gott nytt år till det.

Jag kan inte förstå att det är 2012 snart. 2011 har sprungit förbi och året har varit långt och händelserikt. Nog mer händelserikt för egen del, men även globalt. Väldigt många blickar bakåt, på vad som hänt och varför det hänt, går igenom det fram och tillbaka samtidigt som gamla känslor bubblar upp i kroppen. Jag vill hellre blicka framåt och förutspå vad som komma skall.

Under 2012 kan vi förvänta oss...

...att Cityfansen drar fram uttrycket "vi har gått igenom mest som fans, så självklart förtjänar vi titlar",

...att Barcelona fortsätter att vinna och dominera medan Real fortfarande ser ut som en grinig lillebror som aldrig får ta lika mycket plats som storebrosan. Ledningen bestämmer därför att utöka Bernabeu till 145 000 sittplatser.

...att Arsenal-Milan blir årets match i Champions League.

...att min blogg når över 10 läsare per dag. Exklusivt mig själv.

...det bästa racet på länge i Serie A slutar med att Juventus vinner och sätter dit den tredje stjärnan på bröstet och påstår att de gör det med all rätt. Skapar inbördeskrig i Italien.

...att Abramovich åter igen har tröttnat och sparkar den managern som kan ta Chelsea till den absoluta toppen, likt Man United under Ferguson.

...att flera äldre spelare slutar upp på andra kontinenter och långt ifrån rampljuset. Lag i Ryssland, Kina, Mellanöstern och USA blir allt rikare och därav mer attraktiva.

...att Messi tröttnat på att vara överlägsen och flyttar tillbaka till sitt hem på en annan planet där fotbollsspelare är i samma klass som honom. Detta är inte förutspått av mig utan skriver i hans nyutgivna självbiografi "Mes que un Messi".

Vad får man för 1,3 miljarder kronor?

Efter söndagens förlust är inte smaken i munnen lika bitter som jag förväntade mig att den skulle vara. Jag hade låga förväntningar på matchen, dels för att göra det lättare vid nederlag, dels för att det fanns mer hopp än ordentlig tro på att den goda inställningen som vi sett de senaste veckorna faktiskt fanns där när det kom till en stor match.

Nu i efterhand ställer vi oss frågan; Vad fick egentligen Manchester City med över en miljard spenderade kronor på spelarköp? Jo, de fick 1 snöpligt mål och det de kanske betalade minst för i form av sin målvakt Joe Hart, visade sig vara en av hjältarna denna gång. När vi summerar slutresultatet till 1-0 är det svårt att se vilken otrolig match det faktiskt var. Väldigt öppen, delvis slarvlig fotboll vi fick bevittna som så många gånger förr i stormatcherna denna säsong.

Det finns olika sätt att vända det på. City vann stort över Tottenham och United men tog sig inte vidare i Champions League och förlorade förra helgen mot ett Chelsea som ser ut att vara på väg i rätt riktning. Arsenal har bara gått uppåt men på förhand kändes det som att Citys kvalité skulle utmanövrera Arsenals. Lagen var inte långt ifrån varandra och att se Arsenal gå ifrån med ett kryss, eller till och med en vinst, hade inte varit orättvist. Problemet enligt mig är att slutprodukten är för dålig, när man lägger den sista passningen, den sista tanken och det sista kvalitativa valet hos två spelare som för dagen inte var riktigt där än, då är det ganska uppenbart att det inte går vägen. Ramsey och Gervinho hade två bra matcher och fick mycket utrymme med boll. Men när det väl gällde som mest vågade de inte tillräckligt eller var inte kyliga nog. Jag vet inte om det har med självförtroendet att göra men i Ramseys fall är det nog tyvärr så att han inte är helt bekväm i rollen han faktiskt har på plan, men jag tror absolut han har potentialen. Gervinho har allt man kan begära men måste skärpa sig då det kan visa sig vara avgörande i vår beroende på vilket håll hans formkurva går åt.

Vi har allt att vinna och jag ber till gudarna att laget klarar sig ifrån skador innan januari då vi förhoppningsvis får in ett par friska ben som tänder till truppen ytterligare.

Been there won that

Att vinna gruppen har jag hört ska vara en fördel? När Chelsea fick Napoli var det som menat att Arsenal skulle stå på lappen efter Milans namn precis lästs upp. Jag måste säga att det är en jävligt bra lottning. Inte för avancemangoddsmässigt, men för Arsenal isig. Champions League är något jag tror Wenger vill vinna något enormt, men det har nog aldrig riktigt varit prio 1. För att vinna turneringen behöver man slå de bästa och då passar det perfekt med en sådan här match direkt. Åker man ut, åker man ut med huvudet högt och kan satsa på ligaspelet.

Det gör mig faktiskt inget om vi åker ut men jag tror det finns stora chanser för avancemang mot ett på nyfött Milan sedan det sist sprakade mellan lagen 2008. Som alltid är det svårt att fastställa något nu när det gäller formmässigt men ofta är Europaspelet något helt annat än ligaspelet och formen brukar inte alltid tala för/emot.

Jag hoppas i alla fall hela vägen in i hjärtat att jag den 6e mars får, LIVE på Emirates, se Arsenal gå vidare. Det vore fantastiskt.

I andra matcher tror jag Chelsea får det väldigt svårt. Har Chelsea någonsin varit ett bra bortalag i Champions League? Kan inte minnas sist de gjorde en god insats på bortaplan bortsett från Liverpool på Anfield. 3-1 blev det väl den gången till oljelaget om jag inte minns helt fel. Jag hoppas på att Arsenal går vidare och får möta Napoli, även det vore en gigantisk match för båda lagen.

Nu är det helg och mer fotboll blir det. Stor match på söndag mot ett City som aldrig slagit Arsenal under Mancini. Jag gillar inte liknande statistik men nu när jag ändå sitter här som någon sorts skribent måste jag också ta chansen att få något att låta mycket bättre än vad det i själva verket är. Även om det i praktiken är sant.

Har förövrigt börjat gilla Mancini mer och mer. När jag ser honom på den stora bilden är han en otrolig manager och ett stort fotbollshuvud precis som Wenger. Hade mer än gärna velat se honom som vår #1 när Wenger tackar för sig.

Happy invincibles day

Sådär ja. Det tog lite längre tid än vanligt men dagen är här! Ingen i England kan gå hela säsongen obesegrad och det firar vi självklart. Oljelagen slogs samman igår och jag kan nästan lova att Abramovich och Sheikh Mansour satt uppe i ryssens loge med varsin cigarr, rysk kaviar och vodka. De bettade på allt genom matchen och betta säkert även på vem som kunde vina flest vad i slutändan. "I bet £200000 that Torres will score", säger Abramovich. Mansour spräcker alla tårkanaler i kroppen och börjar t.o.m. gråta ur öronen för han inte tror på vad han hör. Efter att ha lugnat ner sig kontrar han med "Then i bet £400000 that Hart will score." Hyfsat jämna odds kan man ju ana.

City har förlorat och det blev smått otroliga 14 matcher, fantastiskt vad ni har gjort med 10 miljarder. Grattis! Jag såg inte själv matchen men hade föredragit ett oavgjort för att jag tror det blir Chelsea som vi kommer slåss allra hårdast med om plats tre och fyra i tabellen. Frågorna börjar osa kring Citys form, ute ur Champions League och förlust mot Chelsea. Jag tror det är alldeles för tidigt och jag vill absolut inte jinxa inför mötet på lördag när Arsenal gästar Ethiad Stadium.

Det blir en väldigt tuff match och som vi vet är både Kolarov och Clichy borta men Zabaleta kommer in med rutin på vänsterbacken. Dock är Walcott i sin livs form och borde därav springa åttor runt den gamle argentinaren.

Hoppas förövrigt på att Yaya blir avstängd när klippet nedan når FA.

Inför vintern; Vem sitter högst?

Det börjar nalkas vinter och kyla, upprustning och styrkebesked. Storlagen lever under press vecka in och ut, från fans, media och rivalernas konstanta katt-o-mus jakt. Jag gillar att prata om mindre lag men jag vill ändå ta upp "kungarnas kamp". För likt krig på medeltiden där kungar och soldater tog nation efter nation tog det inte lång tid innan någon annan kom och raserade det du så ståtligt byggt upp.

Det passar så extra bra när det nyligen varit El Classico, följt av två gigantiska matcher idag i form av Roma-Juventus och Chelsea-Manchester City.

Italien
Frågetecknen kring Juventus känns väldigt besvarade och de är att räkna med igen. Än så länge har inte laget behövt dras med större skador, någon förlust eller andra blåsväder. Det är som en dans på rosor och frågan är vad som händer när det börjar gå emot?
     Ligan känns jämnare och tuffare än på länge och trots att Napoli ligger en bit efter är de fortfarande ett hot, precis som Inter. Man behöver dock få igång Cavani om man ska ha chans på topp tre. Lazio och Udinese hänger på i toppen trots att vi börjar prata januaritider vilket är otroligt imponerande. En ligatitel känns avlägset men fortsätter man på rätt spår och tar poäng mot rivalerna kan det bli Champions Leaguespel. Jag satte Milan som #1 inför säsongen och tror någonstans att Juventus hamnar i en dip. Milan kommer fortsätta ånga på och det känns lite som att Zlatan kan hålla sig motiverad och i någorlunda form även under våren. Januaritransfern kan visa sig avgörande.

Det kommer inte vara en fråga om-, utan hur Juventus kommer vinna mot Roma ikväll. Om inte något dramatiskt händer kommer Juve dominera från minut ett till nittio bara de själva bestämmer sig för att göra det.

Spanien
Jag vet inte om allmänheten faktiskt trodde på att Real skulle slå Barcelona, eller om det var en förhoppning "Kanske, kanske det går denna gång..". Jag undrar vad Mourinho trodde. Dock blev Madrid besvikna och det bevisar verkligen hur förbannat svårt det är att vinna mot Barcelona. Trots 51-1 i målskillnad och 13 raka segrar eller vad statistiken nu sa i Reals favör, går det inte att säga emot Barcelonas dominans lagen emellan. Real har fortfarande ligan i egna händer men jag har svårt att tro att Barca kommer tappa fler enkla matcher. Det kan nog vara bekvämt för dem att jaga sina rivaler och agera någon bisarr form av underdogs tills nästa Classico som på förhand blir titelavgörande. Annars vore det roligt för ligan om Valencia fortsätter att hålla i sin goda form och att Malaga börjar närma sig toppen en aning tillsammas med Atletico. Båda klubbarna har framtiden i egna och förhoppningsvis goda händer.

England
Tåget Manchester City verkar aldrig få slut på räls, och inte verkar man köra av sitt spår trots att man inte tog sig vidare i Champions League. Ligan kommer gå till Manchester, i vilka färger kvittar egentligen men jag har svårt att se London triumfera. Chelsea kan få fart på sitt spel men har varit bedrövliga i de stora matcherna. För att nå plats tre och fyra behöver man kontinuerligt spel och klass. Där står platserna mellan Spurs, Arsenal, Liverpool och Chelsea.

Tottenham snackar mycket och har faktiskt producerat goda resultat. Dock ska man ha i åtanke att Carl Jenkinsson gjort fler assist än både RVDV och Modric, samtidigt som Spurs endast mött 3 av de översta 13 lagen på bortaplan (kammat hem 1p) än så länge. Man ska inte räkna ut något än men jag tror tyvärr vi måste vänja oss vid att City ligger högst upp i tabellen säsongen ut.

Matchen ikväll blir väldigt, väldigt intressant och jag längtar tills vi får se oljelagen slås mot varandra. Två helt olika klubbar, utgångslägen, tränare, spelare och hunger. Jag tror på Chelsea ikväll men det räcker endast till en pinne.

Champions League over and out

Efter att hälften av alla lag är klara för slutspel i vår det får mig att tänka på en lek jag minns vi körde på klassresan i tredje klass. Med förbundna ögon skulle man doppa ner armen i en bunke med en massa kletig slajm och gegga, gud vet vad, de var för rädda för att i efterhand visa oss. I bunken skulle man hitta ett antal föremål och identifera vad man kände, samtidigt som man jagades av tanken på att armen var nerstoppat i helvetet själv och skulle käkas upp vilken sekund som helst.

      Ungefär så känns det som lottningen i Champions League går till. Man kastar i allt man kan hitta, från Europas största giganter till minsta gaturåttor. Frågan är vart Napoli hör hemma i den rangordningen? Hursomhelst; det är alltid ovisst vilka lag som ställs mot varandra och det är inte alltid man gynnas av att hamna etta i sin grupp. Även om vi i slutändan står där i finalen, varken förvånande eller avsevärt intresserade av lagen som ställs mot varandra, inbringer de mindre lagen charm till turneringen under resans gång. Glädjen vid avancemang kan få ett helt land att lyfta, firandet och vrålet av ett mål på hemmaplan mot de största langen i världen ekar genom hela Europa.

Det är så förbannat stort och jag tror ingen kommer förstå hur det känns för spelarna, klubben eller supportrarna att få vara med om en resa likt Champions League. Underbart är det.

Ikväll ber jag till alla fotbollsgudar att Manchester City åker ut. Jag ber både för att Napoli ska vinna men även att Bayern Munchen ska vinna. Jag är inte kräsen, en av dem räcker gott och väl. Jag vill bara be att det händer.

Ballon d'Or, plast i sin renaste form

Jag skrev tidigare ett inlägg angående detta årliga pris efter att listan på de bästa 23 spelarna som var nominerade. Ni kan läsa det inlägget HÄR och se vilka 23 spelare jag anser borde varit med.

I verkligheten vet vi vem som vinner priset, det finns inte mycket mer att säga. Det visade sig ganska tydligt  när det inte räcker att vinna en kvadruppel för klubben och som så när leda sitt land till ett VM-guld. Det räcker dock med en vinnande assist i VM-finalen för att få komma trea.

Nu står vi med topp tre igen. Messi, Ronaldo och Xavi. Troligtvis i den ordningen när vi summerar 2011års pris. Inte genom mitt hjärta, utan genom mitt fotbollskunnande, som jag tror räcker ganska långt i sammanhang som dessa; Man ska ligga i toppen om man gör 45 mål på 52 matcher under ett kalenderår. Vare sig man heter Messi eller Robin Van Persie. Nu kan vi konstatera att Van Persie inte lett sitt lag till någon framgång då vi borde stått här en aning mer nöjda. Men priset kan väl knappast handla om det om man räknar med Ronaldo? Real vann en titel och det var cupen mot just Barcelona. Tittar man på miljön, motståndet och kvalitén från spelarna runtom sig har Persie den svåraste uppgiften och jag vågar säga att få kan diskutera emot. Men självklart ska man vara med om man gör 53 mål under en säsong, inget snack om saken.

Men ser vi på statistiken är det nästan skrämmande. Ronaldo och Messi landar på runt 20 mål i ligan när halva har gått, Messi har legat bakom runt 35-40 mål redan i form av poäng och jag ser det som de spelar i en bondeliga. Bara Ronaldo och Messi tillsammans är antagligen mer värda än hela La Liga, utöver de lag de representerar. Hur mycket jag än ogillar La Liga som helhet tar det inte ifrån de deras 53 mål vardera.

Hur jag ser på priset är självklart inte det rätta, jag har även för mig att priset i sig har med att "hjälpa sitt lag till framgång" och att man uppnår det genom lagspel o.s.v. Som Zlatan sa handlar priset om att antingen vinna eller inte. Det finns ingen andraplats, det finns ingen glory med att hamna på 8e plats för ett individuellt pris när man lett sitt lag till en heroisk andra plats, eller kanske ett ligaguld samma år.

Men fortsätter det såhär blir det inte ens spännande. Och dessutom otroligt fel i mina, och tro mig, många andras ögon också. Sätt upp en topp 10 och ranka ut vilka som hamna från plats 6-10. Sedan får de 5 bästa komma in till er fina studio i Zürich eller vart ni nu tar ert morgonkaffe, Blatter och Co.

Men jag står fast i mina ord. Gör man 39 mål på 42 matcher i Arsenaltröjan ska man vara med i toppen och slåss om det individuella priset. Men jag är inte förvånad över att verkligheten ser annorlunda ut.

Decembervila

När vädret blossar som mest i England, när solen skiner och blommorna på de gröna ängarna dansar som aldrig förr, då kör man ännu hårdare. Logiskt inte sant? De andra Europeiska stornationerna gör tvärtom. Där kallnar vädret, vinden biter i halsen så fort du andas och ditt blottade ansikte blir piskat av regnet när du går på de blöta och mörka gatorna. Det är en typisk dag i december månad i storstäder såsom Madrid eller Rom.

I december månad visar lagen bredden av truppen, sin mentala styrka och vinnarmentalitet. Klarar man av att spela en således enkel hemmamatch ena dagen, för att knappt 48 timmar senare flyga 100 mil norr och möta ett vildvuxet Stoke, vars spelares hår nästintill täcker ansiktet, uggabuggaklubborna har lagts åt sidan i spelargången och fansen gormar och kastar sten på dig när du gör entré?

Med det sagt ska vi spana in storlagens schema under vintermånaden. (3/12-3/1)

Manchester City:

Norwich (H), Bayern (H), Chelsea (A), Arsenal (H), West Brom (A), Sunderland (A), Liverpool (H)

City har gått som tåget men haft det knackigt i Champions League. Man spelar en på pappret enkel hemmamatch mot Norwich  för att sedan gästas av tyska Bayern i vad som är/(kan bli) en avgörande match för fortsatt spel i den finaste turneringen på jorden. Man ska ha i åtanke att City snart spelat fyra matcher på nio dagar och någon vila blir det inte heller.

     Med Chelsea, Arsenal och Liverpool plus två tuffa bortamatcher har oljelaget mycket att bevisa. Jag tror mötet med tyskarna sätter tonen och är den absolut viktigaste matchen under månaden.

Manchester United:

Aston Villa (A), Basel (A), Wolves (H), QPR (A), Fullham (A), Wigan (H), Blackburn (H), Newcastle (A)

United har också en avgörande match i Champions League men har på pappret det enklaste schemat. Spelet har till och från sett bedrövligt ut och går man inte vidare från gruppspelet i Champions League undrar jag hur tankarna går innan januarifönstret. Har fyra väldigt tuffa bortamatcher som allihopa kan innebära enorm moraldrop.

Chelsea:

Newcastle (A), Valencia (H), City (H), Wigan (A), Tottenham (A), Fullham (H), Aston Villa (H), Wolves (A)

Har precis som lagen ovan en avgörande match mot Valencia hemma i nästa vecka för vidare spel i Champions League. Har nog inte sett så tama och vilsna ut på 10 år med en tränare som har potential att bringa lika mycket succé som Sir Alex har. Matchen mot Valencia blir avgörande för AVBs framtid och även Chelseas som måste få igång sitt spel om man inte ska börja 2012 med att jaga lagen i toppen.

Tottenham:

Bolton (H), Stoke (A), Shamrock Rovers (A), Sunderland (H), Chelsea (H), Norwich (A), Swansea (A), West Brom (H)

Har förvisso ett bra schema men man vet aldrig med Spurs. Kan vinna ett storderby ena dagen för att floppa mot ett bottenlag den andra. Troligtvis ute ur EL nästa vecka vilket gör att man kan satsa helhjärtat på ligan. Håller sig startelvan skadefri kan de ligga bra till inför andra halvan av säsongen. Framgång hänger på en skör tråd; spelbredden.

Arsenal:

Wigan (A), Olympiakos (A), Everton (H), City (A), Aston Villa (A), Wolves (H), QPR (H), Fullham (A)

Vidare i Champions League vilket ger utrymme för att lufta startelvan som hållit sig skadefri för första gången på år. Har en tunn trupp men fått in män som axlar laget i tuffare perioder. Har gått riktigt bra sedan fiaskoinledningen och det känns bra att vara underskattad. Får man utdelning för sitt ibland fantastiska spel kommer december bli en härlig resa. Samtidigt som laget svettsas måste Vermaelen, Kos, Szszs, Van Persie, Song och Arteta hålla sig friska. Om en månad börjar Wilshere och Sagna träna igen. Ge oss inte en anledning att sakna dem.

Liverpool:

Fullham (A), QPR (H), Aston Villa (A), Wigan (A), Blackburn (H), Newcastle (H), City (A)

Håller sig kvar i toppen men har fortfarande ett stort frågetecken kring sig. Har två spelare i absolut högsta PL-klass i Suarez och Reina. Resten spelar på sin heroiska mentalitet. Lucas är ute och frågan är om Suarez klarar av det tuffa vinterschemat? Har det svårt mot sämre lag, vilket gör att schemat i sig inte säger speciellt mycket. Ska dock ha cred för sin fantastiska form och alla spelar mer för varandra än något annat lag i ligan just nu.

Veckans

Har ni inte sett det här så är det ganska fantastiskt hur värdelös domaren är när på egen hand skapar ett mål och sedan dömer bort ett annat. Båda besluten högst kontroversiella ur mitt perspektiv. Underhållande match annars på alla sätt och vis.Tottenham-PAOK

125 år av ren klass

1902: "The purpose of forming the club was to provide London with a team of Champions"

   

Snacket har gått kring det exakta datumet men efter mycket sökande och letande har man hittat den rätta dagen som står fast den 1 december 1886. Ett gäng arbetare satte sig tillsammans och kom på namnet Dial Square, la in sex pence var och klubben var skapad ur inget, och nu står vi här idag. Från gamla Nottinghamtröjor fick man sina röda och vita ställ och bytte kort därefter namn till Royal Arsenal.

Det tog tjugo år innan man med ekonomisk hjälp satte sin fot på Arsenal Stadium, Highbury. Året därpå bytte man namn till "The Arsenal" och trots sitt byte till "Arsenal" 1919 referar man ofta till "The Arsenal". Man hade till och med bud på att byta namn till Higbury Football Club, men förslaget avslogs.



 Bilden till vänster visar det äldsta matchprogrammet man hittat från så tidigt som 1892, drygt ett år innan man bytte namn till Woolwich Arsenal, i samband med intåget till den Engelska ligan.

Till höger är matchprogrammet från den första matchen på nybyggda Highbury som flera gånger byggts om och stod ända fram till 2006 som hemmaarena.

Revolution

Det tog närmare 40 år innan Arsenal blev riktigt stora och framgångsrika. Under Herbert Champman på 30-talet skapade man ett guldlag och en ny era i klubben var född. Stjärnspelare köptes in och taktiken vässades efter att den nya offsideregeln ändrats. Tidigare hade större delen av de Engelska klubbarna spelat 2-3-5 men Chapman balanserade uppställningen till 3-2-2-3 med ett spelande mittfält och rena yttrar. Det tog tid för laget att anpassa sig och etablera ett fungerande spel, men när titlarna kom, kom det i rasande fart. Chapman hade revolutionerat den engelska fotbollen och med över 100 mål per säsong var det ingen som hängde med Arsenals mannar.

Trots Chapmans död under säsongen 1933-34 så lyckades man bibehålla ligatiteln för tredje året i följd och hade så många som sju spelare i Englands startelva mot Italien hösten 1934. Man samlade totalt på sig sju titlar under detta decennium.

Dubbeln 1971

Efter ligatiteln 1953 föll klubben i rang och det var svårt att locka till sig de stora spelarna. Europaspelet hade kommit med i bilden och klubben låg inte bra till ekonomiskt. Efter en rad misslyckanden vann man ändå sin första Europeiska titel 1970 mot Anderlecht efter att ha slagit ut Ajax i semifinalen. Detta ledde till den första dubbeln året därpå där man i finalen slog Liverpool. Se klippet nedan och notera domaren till vänster i bild från 6.38. Det kallar jag klass.

Anfield 1989

Efter total dominans av Liverpool under 70- och 80-talet stod Arsenal äntligen där igen och slogs om ligan, med 18 års väntan i ryggen.

Den sista omgången, den 26 maj 1989 spelades mellan Liverpool och Arsenal på Anfield. Arsenal behövde vinna med minst två mål för att gå om och vinna ligan. Efter en ledning i den 50e: minuten av Arsenal slog matchen av. Men i den 92:a minuten vann Arsenal bollen på egen planhalva...

Wenger

I början av 90-talet accelererade Arsenal ut i Europa men det var Wenger som tog fart i klubben. 1996 tog fransmannen över och stuvade om rejält i klubben. Personal, spelare, taktik, träningsmetoder och framförallt titelskåpet fick se många nya ansikten. Man vann dubbeln -98, åter igen -02 och den klassiska, historiska och fantastiska "Invincible" säsongen -04 där man gick obesegrad i 49 matcher. Wenger hade utan tvekan infört det mest underhållande och bästa spelet i Europa till Arsenal under sina första tio år i klubben.

6 år var det sedan vi sist såg en titel. Ligan har kastats bort vid flertal tillfällen, cupdrömmar som gått i spillo och förlorats och stora spelare som lämnat för högre ambitioner. Debatten kommer aldrig ta slut förrän media och rivaler tystas av en pokal. Den diskussionen hör inte hemma idag. Historiskt sett har det varit värre tider. Idag är vi 125 år gamla och inga pengar i världen kan köpa en hel historia av legender, ikoner, minnen eller framgångar. Det finns ljusa stunder och det finns mörka, men jag kommer aldrig någonsin tveka på vart jag står. Idag hedrar vi det bästa som någonsin kunnat hända mig och många fler; Att det för 125 år sedan satt femton smutsiga, slitna och underbetalda arbetare på en bänk och brann för samma intresse. De hade varit stolta idag, det kan jag lova er.

Victoria Concordia Crescit