Champions League over and out

Efter att hälften av alla lag är klara för slutspel i vår det får mig att tänka på en lek jag minns vi körde på klassresan i tredje klass. Med förbundna ögon skulle man doppa ner armen i en bunke med en massa kletig slajm och gegga, gud vet vad, de var för rädda för att i efterhand visa oss. I bunken skulle man hitta ett antal föremål och identifera vad man kände, samtidigt som man jagades av tanken på att armen var nerstoppat i helvetet själv och skulle käkas upp vilken sekund som helst.

      Ungefär så känns det som lottningen i Champions League går till. Man kastar i allt man kan hitta, från Europas största giganter till minsta gaturåttor. Frågan är vart Napoli hör hemma i den rangordningen? Hursomhelst; det är alltid ovisst vilka lag som ställs mot varandra och det är inte alltid man gynnas av att hamna etta i sin grupp. Även om vi i slutändan står där i finalen, varken förvånande eller avsevärt intresserade av lagen som ställs mot varandra, inbringer de mindre lagen charm till turneringen under resans gång. Glädjen vid avancemang kan få ett helt land att lyfta, firandet och vrålet av ett mål på hemmaplan mot de största langen i världen ekar genom hela Europa.

Det är så förbannat stort och jag tror ingen kommer förstå hur det känns för spelarna, klubben eller supportrarna att få vara med om en resa likt Champions League. Underbart är det.

Ikväll ber jag till alla fotbollsgudar att Manchester City åker ut. Jag ber både för att Napoli ska vinna men även att Bayern Munchen ska vinna. Jag är inte kräsen, en av dem räcker gott och väl. Jag vill bara be att det händer.