Igår länkade en vän till mig ett YouTube klipp som gjorde mig, inte överlycklig, men nästintill. Det var en dokumentär om Zinedine Zidane och jag tittar just nu bitvis på den så jag kan inte säga alltför mycket förutom att jag bara älskar han mer efter dessa 18 min jag sett. Det finns en anledning till varför jag har honom på min bloggs header och han beskriver det så väl i egna ord. Jag återkommer igen om dokumentären, när jag sett hela. Idag finns det mer på agendan.
I helgen tog Arsenal en efterlängtad seger, allt handlar just nu om Van Persie, sekelmannen som gjort 100 mål i den rödvita tröjan. Nej inte Feynoord, den andra tröjan ni vet. Ur eget perspektiv var de första 45 min en lika stor plåga som tidigare matcher. Oftast brukar det dock se bra ut i 45, för att kollapsa efter 60. Nu blev det istället tvärtom vilket var en lättnad. Man ska inte behöva spela 90 min bra fotboll, det räcker med 45 perfekta minuter och 45 OK minuter.
Tyvärr räcker det inte alltid som vi märkte förra säsongen. Det är för dålig koncentration helt enkelt. Det finns så mycket man kan skylla på, men det syns tydligt att man efter en 4-0 ledning tappar till 4-4 på 25 min. Koncentrationen.
När jag pratar om ett nytt kapitel, pratar jag inte bara Arsenal, Zidane eller allt annat som fått sin helomvändning. Utan även för egen del. Yes, jag ska faktiskt berätta en sak om mig. "Oj vad tyst det blev", säger uppläsaren inför de samlade, och fortsätter på nästa sida.
Jag har enda sen jag satte min fot i London sagt att jag vill åka dit igen och inte komma tillbaka. Åtminstone inte på ett långt tag. Jag har gått länge och kollat, sökt, sett vad som finns. Men nu står det klart, svart på vitt, att jag flyttar till London i vår. Inte nog med det, jag får även två goda vänner med mig på resan att stånkas med. Det är inte bara för fotbollen, självklart inte. Utan även ett stort steg i livet för att hitta nya vägar, nya möjligheter och vidga vyerna. Inte blindas av den bekväma tillvaron här hemma, som förövrigt blir skön att slippa. Men även skönt att rymma ifrån det som gnager i bakhuvudet.
Det kommer bli mycket fotboll hoppas jag på, det kommer bli mycket öl och mycket engelsmän. Jag kommer fortsätta blogga på plats och förhoppningsvis har jag mage nog att försöka hitta mig ett par goda vänner i Highburyområdet som delar samma känslor som jag. Jag hoppas till gudarna att någon där ute fixat en streamsida tills dess så jag kan fortsätta följa all fotboll i världen. Det blir ingen lyx med 20 matcher per helg på TV. Vi får vara glada om de ens visar så många program under en helg.
Förövrigt håller jag på Sunderland ikväll, väldigt högt. av ekonomiska skäl såklart. Se matchen, jag tror det kommer bli en härlig "Det är såhär fotboll ska spelas" känsla över det hela.
Our commitment and passion, our battle and our believe.
Såg dokumentären nu. Jag tycker faktiskt fotbollen var bättre förr. Om man kollar på spelarna liksom. De spelarna som ansågs äckliga och spela fult på den tiden var till exempel Makelele och Vieira. Men om man jämför dom med dagens äckliga spelare som till exempel Pedro och Busquets så är dom ingenting! Makelele och Vieira fösvarade sina medspelare. De krigade för dom! Precis som dom säger i dokumentären så skötte dom skitjobbet och gjorde det i skuggan av t.ex. Zidane.
SvaraRaderaIdag har vi Busquets och Pedro bland annat. Vad fan håller dom på med? Det är ett jävla provocerande och inte minst filmande och klagande. Det är inte bara ibland det händer, det är hela tiden! Under förra säsongen och säsongen innan dess El Clasico så kände jag under vissa perioder att fan jag orkar inte se mer. Vid varenda avblåsning, varenda situation så var dom där äckliga spelarna där och smutsar ner fotbollen.
Det var verkligen bättre förr och då menar jag bara för några år sedan.
Nu kom jag av ämnet lite som var Zidane så jag måste bara tillägga att han är en gudabenådad fotbollsspelare och en man jag respekterar! En riktig gentleman var han på planen något som är sällsynt i dagens fotboll.
SvaraRaderaSpelare som Busquets och Pedro gör varken de själv, sporten eller laget de spelar för en tjänst. Det är tyvärr nivån det har fallit till i flera fall. Jag tror få spelare skulle kunna berätta det Zidane gör så ärligt, och faktiskt mena det. Han får det att låta som vilken match som helst, som han spelade på ungdomsnivå och satt hemma vid matbordet och berätta för familjen. Otroligt. Dock tror jag att via twitter har det blivit att spelare vågar vara mer öppna, även om flera använder sig av den vardagliga "mediasnacket".
SvaraRaderaSamtidigt är det omöjligt för oss att veta vad som händer i omklädningsrummet, eller utanför plan, där spelarna är precis som oss bara att de är bäst på det de gör och syns i TV. Något inte många yrkesmän får chansen till, att bli ikoner. Trots deras jobb. Zidanes förklaring på vad en hjälte är säger allt. He's no more human than you and me